Paris i mitt hjärta.

Ingen har väl undgått att påverkas av det fruktansvärda terrorattentat som skakat hela Paris – och därmed stora delar av världen – häromdagen.  Vi som sitter i lugnare miljöer kan naturligtvis inte på något sätt fatta och förstå vad som verkligen hänt, men ingen kan ta ifrån oss våra minnen från denna - vad man kunde säga om Paris för i tiden – kärlekens stad.

Min första riktiga utlandsresa – och då skall jag inte räkna in nån resa till Norge, Trondheim – som för oss jämtlänningar betraktades som en grannstad – gick till Paris. Kompisen Bubben och jag liftade till Paris och det var tämligen ovanligt på den tiden – det var sommaren 1960. Man tordes lifta både inom landet och utomlands, livet och verkligheten var inte lika hotande som i dag.

Vi besökte bl a en jazzklubb där pianisten Bud Powell spelade, och jag upptäckte Edith Piaf på riktigt Fantastiskt var det.

Efter denna resa blev Paris min absoluta favoritstad i Europa, en stad som jag besökt 7-8 gånger, minns just nu inte alla besöken. Ibland har jag liftat ensam, en gång tågluffade jag till Paris med dottern Linda. Så hon behöver inte fundera på varifrån hos fått res-genen. 

Vårt besök i Louvren var mycket stort. Jag har en bild på Linda och Mona-Lisa tillsammans. Jag minns att jag skrev en bildtext till den bilden, som gick ut på att jag inte kunde skilja på de två vackra damerna. Så skrev en stolt Pappa.

När jag hade muckat från lumpen våren 1965 - dvs för 50 år sedan - så liftade jag runt i Tyskland och Frankrike och hamnade förståss i Paris, där jag mötte en lumparkompis, som kom upp ur jorden, dvs från en Metro-station. Sjögren som han hette utropade då:

-        - Jonas vad fan gör Du i Paris. Jag frågade honom detsamma och sedan såg vi nån president-kortege plus de Gaulle som susade för i en lång och snabb karavan.

Jag besökte den stora Fredsmarschen i början av 80-talet. Denna marsch – som också kallades Kvinnomarschen, men det fanns en del män med – gick från Köpenhamn till Paris. Jag var med vid marschens sista dagar, dvs intåget i Paris – och det var en mäktig upplevelse att vandra på Champs Elysees. Det sas om denna marsch att vi var den första utländska grupp som fick tillåtelse att vandra där – eller att demonstrera – efter krigets slut. Senast utländska grupp – före oss – var när tyskarna 1940 intog Paris som symboliserades genom nazisternas marscherande på denna Parisarnas paradgata.

I Paris träffade jag också Olof Palme som mötte Fredsmarschen och tog en bild på honom som blev mycket uppmärksammad, bl a så köpte partiet ett stort antal bilder för att ha inför ett val. Efter Palmes död fick jag redan på av Palmes press-sekreterare att bilden var en av Palmes egna favoriter på sig själv.

Jag har också besök Paris ett par gånger tillsammans med hustrun. Första besöket var 1992 tror jag, och då trodde blivande svägerskan Barbro – eller Rabarbro som jag numera kallar henne - att vi skulle åka till Paris för att gifta oss. Tänk att hon kunde tro något sådant om Gittan och mig.

Vi påmindes om detta då vi för nån månad sedan då vi såg en till DVD omvandlad bröllopsfilm. Men Barbro tyckte kanske att det var lite skumt när vi skrev vykort till henne och berättade att vi dels varit på Svenska kyrkan i Paris – som vid detta tillfälle också besöktes av ambassadören, den inte helt okände Carl Lidbom.

Svenska Kyrkan skrev jag och kom då på att jag besökt denna byggnad en gång tidigare. Jag och kamraterna Lalla och Thomas bilade till Paris i en liten Fiat, där rökning var närmast påbjuden – så det kunde vara på den gamla tiden. Thomas var en kyrkans man och kunde det mesta om gamla kyrkor och liknande och det blev en mycket bildande resa. När vi kom till Paris träffade vi en gammal kursare till Thomas, som var präst. Och jag fick lov att kvarta över i kyrkan nån natt, betydligt billigare än att bo på hotell – och de pengar som jag då tjänade in köpte jag böcker för. Sån var jag redan då.

Andra resan med Gittan till Paris gick till ett stort läkemedelsföretag som vi tidigare besökt i tyska Aachen. Vi föreläste för företagets samarbetspartner i Frankrike – som satt på två stolar, dels sålde dom företagets egen produkt, dels sålde dom Dextropropoxifen (DXP). Nu fick ju dom också släppa DXP som alla andra EU-länder fick göra för några år sedan.

Jag minns en middag med Frankrike-chefen, en ytterst sympatisk och trevlig man som tog oss till en riktigt genuin Pariser-krog. Minns att ostbrickan var av yppersta klass samt att chefen lovade oss en middag när vi nästa gång kom till Wien. Tyvärr har vi inte haft vägarna förbi ens en första gång – än så länge, men å andra sidan lär chefen ha klättrat uppåt i hierarkin.

Paris – en stad som lockar fram minnen, många fina och vackra minnen, tillsammans med några av de personer som jag håller mest av - främst alltså Gittan och Linda, men också med andra goda vänner plus att jag även vid den tiden gav mig ut på resor- själv.

Jag minns Paris mycket väl och kanske minns delar av Paris också mig.

PS.

Ett av mina barnbarn Oscar – student i våras – besökte förra helgen Paris tillsammans med sin flickvän Elina och jag ställde den vanliga frågan till resenärer:

-       - Vad har ni tänkt att se när ni är i Paris?

-       -  Det gamla vanliga, Disneyland och Zlatan.

Jag hoppas att Elina tog med honom till Louvren, där finns också mycket att se.

Nu har den 23-25:e boken om rättsläkaren och juristen Kay Scarpetta kommit - läsa den

Nu har jag fått Patricia Cornwells 23:e bok - om juristen och rättsläkaren Kay Scarpetta - i min hand. Boken heter ”Depraved Heart”. Tidigare har jag mest köpt böckerna från Amazon, men nu har ett par av de större svenska bokförlagen på nätet - Ad Libris - http://bit.ly/1Wp3Ahn tagit upp konkurrensen. Det är mycket bra för snart lär Amazon också börja att sälja med Sverige som bas.

Böckerna tycks också bli något billigare, bl a beroende på att fraktkostnaderna är lägre i Sverige – och boken kommer snabbare.

Cornwell själv säger att detta är den 25:e boken om Scarpetta, men då räknar hon också in två kok- böcker (det står faktiskt kokböcker). Både Cornwell själv och Scarpetta har sina rötter i Italien och då doftar kokböckerna mycket av pasta och vitlök, alltför mycket för min smak.

Förutom böckerna om Scarpette har Cornwell gett ut åtta ytterligare böcker, bl a en bok om Jack the Ripper, en biografi om Ruth Graham – fru till den kände predikanten Billy Graham, samt fem böcker om två andra huvudpersoner. Dessa har inte varit några hits.

Det är ju närmast en bragd i sin själv att skriva 23-25 böcker med samma huvudpersoner, Kay Scarpetta själv, hennes ytterst intelligenta systerdotter Lucy, Scarettas samarbetspartner – polismannen Pete Marino och FBI-profilern Benton Wesley – som också blir Scarettas man. I 25 år har vi kunnat följa denna kvartett. 

En kort tid tyckte jag att det var en svacka i böckerna, det var när Cornwell – av någon anledning – skrev i tredje personen. Vi var många som tyckte mer om böckerna när Kay Scarpetta själv – i egen hög person – är berättare, dvs första person.

Böckerna om Scarpetta och kompani är utomordentligt tekniska avancerade, både vad gäller hennes rättsmedicinska kunnande och diverse hjälpmedel inom bl a datavärlden – är av senaste modell. Patricia Corwell är dessutom själv utbildad helikopterpilot och dykare med diverse certifikat. Hon har en experts kunskaper inom många områden, hon har dock missat att använda Dextropropoxifen i sina böcker, men än finns det tid.

Hennes första bok hette Post Mortem (som betyder obduktion) och dem kom 1990. Egentligen är det hennes böcker som visat vägen för ett flertal TV serier, inte minst dessa i CSI – program från olika städer.

Jag har alltså samlat på Cornwell böcker sedan tidigt 1990-tal, och har har alla av henne själv utgivna böcker. Det har ju också skrivits en del om henne, varav jag har några böcker. Totalt upptar hennes böcker 1, 3 meter i vår bokhyllor.

Om de 25 böckerna om Scarpetta är på ca 500 sidor var så blir det totalt över 12 000 sidor. Rätt mycket. Kvaliteten har varit i stort sett hög, med ett par floppar tycker jag dock. Den nya boken griper tag i en mycket fort, och den verkar mycket lovande.

Det som är speciellt i hennes böcker är att alla hennes karaktärer åldras och utvecklas som vi själva gör. Systerdottern Lucy var ca 10 år då hon kom att blir Scarpettas ”dotter”, numera är hon ca 35 år – och har ett mycket och har haft – och har – ett mycket brokigt liv. Patrica Cornwells alter ego?