Inlägg 2. Två något äldre herrar filosoferar kring en fotbollsmatch – strålande analyser, om du frågar mig

Kan Du tänka Dig två något äldre herrar – vi kan kalla den ena för Sven-Gustaf – eftersom han heter det – och den andra för undertecknad, som jag dock inte heter. De två är 164 år tillsammans, genomsnittligt alltså dom alltså 82 år var. Båda har en forskarbakgrund och ett visst idrottsintresse, inte allt för mycket – om jag nu svarar för den ena halvan, men ändå.

Sven-Gustaf har fotbollsminnen från 30-talet och undertecknad har inte sett en allsvensk fotbollsmatch sedan hösten 1963, då vårt handelsgymnasium i Östersund reste till Sundsvall för att möta deras lag. Hur matchen slutade minns jag inte, men jag kommer ihåg att jag den kvällen skrev mitt livs enda fotbollsreferat. Däremot minns jag att skolans lugnaste elev, vi kan kalla honom för Pettsson, för det heter han inte, råkade bli lite full, kanske t o m ganska mycket. Det kan ha varit första gången som han smakade sprit – och det blev en lite skandal vid skolan.

Men tillbaka till den aktuella matchen.

Vi kom på plats fem minuter och 29 sekunder sedan matchen börjat. Det var ett fasligt gående i trappor – som är ganska påfrestande för en del av oss. Det var rätt häftigt att komma in på denna arena och se sig runt.

Vi såg matchen på själva plan – så att säga, sedan kollade vi in storskärmen nångång, och så kom vi med kort insiktsfulla analyser. Ja det kändes så, vi såg spelet i stort, vi konstaterade att jämtlänningarna (det lär finnas en och annan sådan i laget) - inte var lika snabba som stockholmarna.

Vi kom båda ihåg att Djurgårdarna kallades nånting med Järn-kaminerna, dom var hårda, tuffa, dom gick inte att flytta på i onödan – och helt plötsligt ledde hemmalaget med två mål – vackra mål, men ändå rätt onödiga tyckte vi. Sen var det en timme med mycket jämnt spel, det stod i dagen Dagens Nyheter att gästerna hade bollen längre tid, bollinnehavet var visst ca 57 %.

Sven-Gustaf vände sig några gånger till hustrun – sin inte min, min firade bröllopsdag hemma i Katrineholm. Han förklarade ett och annat för henne, som den gode pedagog han var.

Visserligen gjorde Djurgården ännu mål, riktigt onödigt, tyckte vi - men snyggt. Det var en fin känsla att sitta samman med en person som jag inte känt tidigare, vi förenades i ett visst fotbollsintresse, lite filosoferande och en stark känsla för vårt lag, vår andra version av Östersund FK, ÖFK, men vi mindes också IFK Östersund – som jag kunde visa upp en bild på – årgång 1957, och de flesta av de gamla namnen mindes vi.

Till nästa match har vi nog lärt oss ett och annat av de nya namnen.