Jag besöker bosättning Maaladomin tillsammans med Agneta Ramberg våren 1984

Om två veckor är det val i Israel. När jag träffar Agneta Ramberg är det maj och hon är i landet för att göra en del förhandsreportage inför valet. Hon har tänkt stanna några dagar, men det blir mer än en månad.

-       -  Här i Israel händer det alltid nånting, säger Agneta när vi sitter och pratar i den inhägnade trädgården till American Colony, där hon och alla andra journalister bor när de är stationerade i Jerusalem.

-       -  Redan första dagen jag kom hit så sköts en person på öppen gata. Sedan blev det busskapningen. Och de israelska terroristerna - som planerade att spränga fem arabiska bussar i luften - grep

g innan bomberna detonerade.

Hur orkar hon med att ständigt rapportera om krig och elände? Kan hon någonsin vänja sig vid detta?

-        -  Det kan man inte. Rädslan finns alltid med, men vi försöker efter bästa förmåga göra våra jobb.

Upplever Du rädslan annorlunda för att Du är kvinna?

-         - Ja, jag behöver inte visa mig lika tuff som mina manliga kollegor. Värst är det för fotograferna, de måste gå så långt fram i stridslinjen som möjligt. De manliga journalisterna kommer inte långt efter – kanske är det så att de mer eller mindre medvetet eller omedvetet pressar varandra så långt fram till stridslinjen som möjligt.

-        - Som kvinna behöver jag inte leva upp till detta. Min rädsla accepteras och jag skulle verkligen inte i onödan riskera mitt liv genom att ta mig till de främsta linjerna för att göra några minuters inslag i Ekot.

Kan man någonsin vänja sig vid rädslan?

-         Nej det kan man inte, men det är klart att vi utlandskorrespondenter till vissa delar avtrubbas. Och visst är det påfrestande att så gott som ständigt rapportera om död och elände och krig.

Vardagsreportage

Just den här gången har hon faktiskt gjort det. Det är inslag som sänds i Världen och vi, programpunkten där utrikeskorrarna samtalar eller gör inslag lite bakom nyhetsflödet. Inslagen blir längre och det är tillfredsställande att gå på djupet, som t ex nu med Israels ekonomi.

-        - Ekonomin kommer naturligtvis att bli en av det kommande valets stora frågor och oppositionen kommer inte att missa ett enda tillfälle att anklaga landets koalitionsregering, med premiärministern Yatzit Shamir i spetsen för den minst sagt katastrofala ekonomin.

-         Landet lever på lånade pengar och idag har staten Israel den största utlandsskulden i hela världen räknat per capita.

En annan stor valfråga är naturligtvis bosättningarna. Dessa tog sin början redan under arbetarregeringen, men var då helt ämnade att vara försvarsanläggningar. Man byggde uppe på kullarna för att kunna upptäcka inkräktare i tid. Landet har lärt sig av sina grannars blixtkrig.

De första bosättningarna kallas Allonplanen och dessa områden är under inga omständigheter förhandlingsbara. Inte heller från arbetarpartiets sida. Däremot kan arbetarpartiet tänka sig att förhandla om de två övriga etapperna av bosättningarna.

Pendelväg

Agneta och jag åkte ut till de nya bosättningarna vid Maladomin, som projekterades för bara något år sedan för omkring 10 000 bostäder. Agneta säger:

-        - Idag står så gott som alla lägenheter helt inflyttningsklara och för att ytterligare befästa sin oåterkalleliga ståndpunkt håller regeringen på att bygga en motorväg till Jerusalem.

Agneta och jag gör denna resa som framtidens pendlare kommer att göra när vägen är helt färdig. Just nu är det endast en fil färdigasfalterad och vi får ta det mycket försiktigt när vi åker en sträcka utan beläggning.

-        - Jag hyr ju min bil, men får själv stå för eventuella reparationskostnader, konstaterar Agneta.

På sikt skall alltså motorvägen ha ytterligare en fil och vi tog tid hur lång tid det skulle ta från Maladomin till de centrala delarna av Jerusalem. Den sträckan kommer man lätt att klara av på 10-15 minuter.

Att ha Mellersta Österns som bevakningsområde måste vara en av de svåraste arbetsplatser man överhuvudtaget kan tänka sig, som en kollega sa lite skämtsamt till mig ”det skall vara en kvinna som klarar av detta”.

Dyr i drift

Agneta Ramberg har Beirut som sin fasta ort under sitt tre-årsförordnande, men som korrespondent i Mellersta Östern täcker hon också Israel och Egypten. Av Sveriges Radios 13 fasta korrespondenter är Agneta den som är dyrast i drift. En lägenhet kostar nästan lika mycket som motsvarande lägenhet och kontor på Manhattan i New York.

Men trots lägenheten i Beirut lever Agneta mest i kappsäck. Hennes bohag står magasinerat i Kairo och när hon kan föra över detta till Beirut vet hon inte. Hennes lägenhet i Beirut ligger relativt skyddat för bombardemang, ett större hus ligger i stridslinjen och vid en eventuell raketbeskjutning tar detta hus emot de värsta smällarna.

Agneta är van vid oroliga förhållanden. Hon var radions rapportör under de mest intensiva och krigiska perioderna under Irans omvälvning från en diktatur till en annan diktatur som var mångfalt värre under ajatollornas tid.

Kvinnans ställning i muslimska länder skiljer sig som bekant mycket från hur vi ser och uppfattar och respekterar en kvinna i västerlandet. Agneta har två klädesplagg, sådana som muslimska kvinnor själva bär, och där det blott är händerna och ansiktet som får vara synligt.

Agnetas iranska presskort visar henne uppklädd i en sådan mundering. Men trots kvinnans ställning tycker Agneta att arbetssituationen i Teheran inte var så svår som man kanske föreställer sig.

Började i Italien

Agneta är Stockholmsflicka, men tog studenten i Helsingborg. Efter journalisthögskolan i Göteborg och praktik på Ålands radio kom hon som sommarvikarie till Dagens Ekot 1977. Hennes första utlandsjobb var ett val i Italien.

Agneta tillhör alltså Riksradions grupp om 13 fasta korrespondenter. Chef för utrikesredaktionen på Ekot år Bo Karlström. Korrespondenterna, löner och hyror, beräknas i år kosta ca 10 miljoner kronor. Därtill kommer resekostnaderna som i hög grad varierar beroende på vilken ort en korre är stationerad.

Korrespondenternas tjänster tas i anspråk av hela Riksradion, de medverkar i en del andra program med utlandsanknytning, men till 90 procent rapporterar de för Dagens Eko.

Text och foto Ulf Jonasson

DN-journalisten Matilda Gustavsson - fick PK´s Guldpenna. Den yngste pristagaren någonsin

DN-journalisten Matilda Gustavsson - 29 år -  tilldelade idag Publicistklubbens Guldpennan. Ett mycket bra val, om Du frågar mig,

http://www.publicistklubben.se/…/13/hon-far-arets-guldpenna/

Rekommenderas till läsning http://bit.ly/2hSM60L

Kan man ens ha den minsta förväntan på PostNord att något skall fungera?

Jag brukar beställa böcker och en del annat sått och gott via Amazon/UK. Paketet sänds då från England. Den här gången har det varit värre än någonsin, ty för att jag skall få mitt paket som har varit på väg från Malmö sedan den 5 dec. Efter detta hittar jag 16 noteringar på vart mitt paket varit, och jag har fortfarande inte fått det, efter att ha spårat paketet via PostNord.

Ten days to Katrineholm – från Malmö, vad ger Du mig för den?

Eftersom vi numera bor i Katrineholm brukar vi uppge det som adress, dvs att paket skall levereras dit. Den 7 dec kom paketet till Katrineholm, men av någon anledning gick det inte att levereras – står det i handlingarna - och då tyckte nån smart person följande: Då skickar vi grejerna till Eskilstuna, Hemköp där passar. Det är bara 60 km dit och det är sannolikt lika långt tillbaka. Resan skall enligt Eniro ta 57 minuter.

Jag har nu spårat paketet och förutom Malmö, Katrineholm, Eskilstuna ock Toftanäs nämns också Örebro. I Örebro tycks mitt paket ha varit fyra gånger, visserligen bor barn och barnbarn där, men ändå.

Det tycks som att paketet dessutom har besökt PostNord ännu en gång. Den 9 dec, dvs i fredags – snart en vecka sedan - skall paketet alltså ha kommit till Katrineholm och då kan man ju tycka att Coop Konsum kan meddela detta – men det har inte gjorts.

Alla kan vi göra misstag, men en del göra väldigt mycket misstag. Ett par institutioner som gör en hel del misstag är Polisen och PostNord. Kanske får jag hyra in GW som brukar sitta och muttra om sitt missnöje med polisen. Kanske kan ha slå ett slag för PostNord också

Alltså fel kan göras, men när den stor a dumheten tycks komma in i ett system då är det inte kul.

Georg Klein: Skrivandet en förbjuden njutning

(Infört i bl a Upsala Nya Tidning 1 okt 1991, Norrköpings Tidningar 18 okt 1991, Norrbottens Kuriren 31 okt 1991)

Georg Klein är i den stora världen en synnerligen erkänd och uppskattad cancerforskare. Han är också en mycket eftersökt gästföreläsare och en flitig deltagare olika medicinska kongresser. Under sina år som forskare, med tumörbiologi som specialitet, har han till dags dato satt sitt namn under mer än 1 000 vetenskapliga skrifter/uppsatser. 

Under det senaste decenniet – speciellt i början av 1980 – talet – fanns Georg Klein vid fler tillfällen med i diskussionerna om nobelpriset. Ännu har han dock inte fått det.

1947 kom en 22 - årig medicine studerande från krigets Ungern som flykting till Sverige, och han blev kvar i vårt land. Georg Klein är sedan många år en av vårt lands mest kända forskare, som på senare år också blivit mycket uppmärksammad som skönlitterär författare. Det är i den egenskapen vi träffas på hans tjänsterum på Karolinska Institutet.

Organiserad röra

Hans professors-rum gör ett rent av sympatiskt intryck, här tycks den organiserade röran råda och antagligen håller han reda på alla sina papper. Att skriva och publicera vetenskapliga arbeten har professorn i tumörbiologi vid Karolinska Institutet i Stockholm gjort i närmare 40 år. 

Den skönlitterära debuten skedde så sent som 1984, året innan han fyllde 60 år. En av dem som kan åt sig äran av att ha lockat den framstående forskaren till skönlitterärt författarskap var den numera bortgångne bokförläggaren Gerard Bonnier. 

I början av 70-talet föreslog Gerard Bonnier Georg Klein att skriva en bok. Klein tyckte sig inte ha något att skriva om och detta meddelade han Bonnier.

Men tanken att skriva något skönlitterärt, något annat än veten-skapliga skrifter, övergav inte Georg Klein. 

Något år in på 1980-talet berättade han för en israelisk student om Bonniers förslag. 

Den unge mannen blev mycket ivrig och hans entusiasm smittade av sig på Georg Klein, som frågade studenten vad han skulle skriva om. Den israeliske studenten funderade och lämnade sedan över en innehållsförteckning till den bok som han tyckte att hans professor skulle skriva. 

Bland huvudrubrikerna fanns tre städer; Budapest, Stockholm och Jerusalem och skrivandet tog sin början med en hågkomst från tre-års åldern berättar Georg Klein.

...i stället för hemland

Och så har det fortsatt. Boken fick titeln… i stället för hemland och där berättar Klein om sina två världar. Hans första var Budapest där han växte upp i en judisk familj, han blev faderlös vid ett-årsåldern och hela hans verklighet slogs sönder av kriget. 

Nära anhöriga fördes till nazisternas gaskammare och ett par år efter krigsslutet flydde Georg Klein till Sverige.

Hans andra värld var den internationella vetenskapens arbets-och finrum där människor och forskare umgås utan gränser. Georg Klein blev förvånad över det mycket positiva mottagandet han fick av såväl recensenter som av sina många läsare. 

Sitt verklige genombrott för det svenska folket fick han sedan han medverkat i Lars Ulvenstams TV-serie Nyfiken på.

Klein är alltså född i en judisk familj, men han lever inte speciellt judiskt vare sig i Sverige eller under den månad som han varje år arbetar och forskar vid det hebreiska universitet i Jerusalem.

Efter premiärboken har skrivandet blivit en viktig del i hans tillvaro och skrivandet är för honom lustfyllt:

•  Det är som en förbjuden och rent av syndig njutning och det är också en slags belöning för mig. Allt mitt skönlitterära skrivande är av lust, vilket inte allt vetenskapligt skrivande är. 

Speciellt inte när vi skall söka anslag till vår forskning.

•  Det är en tung bit, men det måste göras. Våra ansökningar måste vara oerhört genomtänkta och korrekta i alla detaljer. Sedan är det en annan sak att vi inte slaviskt följer våra uppgjorda planer.

Den effektivaste

Georg Klein är välkänd som den effektivaste bland de effektiva. Han är den som på flygplanet till New York sätter öronproppar i öronen, tar fram den lilla bandspelaren och arbetar tills planet har landat. 

Han dikterar brev, han gör utkast till nya essäer, formulerar ansökningar till nya forskningsanslag, kanske kopplar han av med att lyssna till någon av de stora mästarna.

Dorotea Bromberg – på Brombergs förlag – hade läst Kleins första bok och blivit mycket intresserad av de frågor som den litteräre cancerforskaren behandlat i sin bok. Hon bad Klein skriva ett förord i en bok som hennes förlag tänkte ge ut. Författaren till boken – Den utmätta tiden – var den schweiziske juridik-professorn Peter Noll, som vid 55-års ålder får veta att han är obotligt sjuk i cancer. 

Han avböjer den operation som läkarna vill göra eftersom den strider mot hans uppfattning om liv eller död. Peter Noll skriver dagbok under sina sista månader i livet och det blev en mycket stark bok, som Georg Klein skrev ett engagerat och insiktsfullt för-ord till

Den andra delen av Georg Kleins litterära memoarer fick ti-teln Ateisten och den heliga Staden och den kom ut 1987. Dessa hans första böcker finns numera i pocket och de säljs i förvånansvärt stora upplagor. 

I böckerna blandas bilder från uppväxtens Budapest, krigets fasor, flykten undan förintelsen till forskningens laboratorier och den moderna naturvetenskapens internationella hemland. Texterna blandas också med djuplodande filosofiska betraktelser, poesin och musiken har alltid spelat stor roll i hans liv. Och han låter oss också få lära känna poeter från andra språkområden än det anglosaxiska.

Faderlösa söner

Ungerska poeter är han naturligtvis uppvuxen med och dessa lever fortfarande med honom. 1989 kom boken Pietà, som fördjupade sig i ett antal färre ämnen än i de tidigare böckerna. Bland dessa essäer finns Självmördarna, Faderlösa söner – som Klein själv var. Biologisk individualitet, som berättar om den senaste utvecklingen inom cancerforskningen samt ett kapitel om aids.

När Klein skriver om sitt specialområde, cellbiologin, förstår sannolikt inte normal-läsaren det medicinska förlopp som han skildrar, hur cancerceller utvecklas och hur man också kan ta död på dessa. Ändå har man en känsla av att man förstår vad det verkligen handlar om. Sådant vittnar om en mycket god pedagogisk förmåga.

I mitten av oktober (1991) publiceras Georg Kleins senaste bok, som är en brevväxling med Per Ahlmark, folkparti-ledaren som hoppade av politiken. Ahlmark har under senare år gett ut ett par diktsamlingar och en roman. Deras bok heter Motståndet med undertiteln Arton brev om död och liv.

Breven skrevs mellan 1987 och 1990. Bl a berör de djupast existentiella frågorna som liv och död, poesin, Raoul Wallenberg, den svenske diplomaten som räddade tusentals ungerska judar undan döden under andra världskriget. De skriver också om besattheten av arbetet, till idén, till livet i uppriktiga analyser och personliga bekännanden.

Pensionär 1992?

Georg Klein vid Tumörbiologiska institutionen på Karolinska Institutet skulle egentligen gå i pension i och med år 1992. Men han har gått med på att stanna kvar i ledningen för sin institution ett år till. Då skall han arbeta för att man skall få tillgång till nya lokaler, de gamla är rätt slitna. Kommer då författaren Georg Klein att få större utrymme?

Skillnaden mellan då och nu torde inte bli så stor, mer än att det övergripande ansvaret för Tumörbiologiska institutionen lämnar professor Klein ifrån sig. Han kommer att arbeta kvar med sin forskning - och på stunder av belöning kommer han att sätta sig vid skrivmaskinen för mer ”förbjuden syndig njutning”, som bör resultera i nya böcker.

Redan nu arbetar han på tre böcker:

•  Det är två korrespondens-böcker och den tredje kommer att innehålla ett antal essäer. Några kapitel är redan färdigskrivna.

•  Vi får väl se om den kommer att ges ut, säger Georg Klein.

Den ena korrespondens-boken har Georg Klein skrivit tillsammans med medicinare-och författarkollegan, tidigare professorn Lars Gyllensten och Georg Klein säger att det bli en annorlunda bok.

Den andre av korrespondens-böckerna är skriven tillsammans med en ungdomsvän, numera läkaren och psykoanalytiker, som Georg Klein hjälpte att komma till Sverige i början av 60-talet. Hans namn är Egon Fenyö.

Vi satt på övertid

Vårt samtal är slut, vi har suttit 10 minuter över tiden och några lovande cancerforskare har fått vänta. De har 20 minuter på sig hos professorn.

Kommentar 26 år efter införandet;

Professor Georg Klein har fortsatt delar av sin forskarverksamhet, men det är inte helt lätt att veta vad han har ägnat sin forskning åt. Däremot har han litterära verksamhet utvecklats. Det är minst fem essä-samlingar han har gett ut från 1992 till 2005. Dessa böcker är Utvägen, Bonnier, 1992, Den sjunde djävulen, Bonnier, 1995, Korpens blick: essäer om vetenskap och moral , Bonnier, 1998, Så jag kan svara döden, när den kommer : essäer , Bonnier, 2001,

Skapelsens fullkomlighet och livets tragedi: essäer , Bonnier, 2005, Kolla upp hans korrespondensbok med Gyllensten - det finns nog, vet ej om den andra boken finns.

Upplagt kl. 20th March 2013 av Ulf Jonasson

Bob Dylan nobbade USA´s president också, inte bara Svenska akademien

It's not just the Swedes: Singer-songwriter Bob Dylan didn't attend Oval Office meeting with Obama for Nobel laureates, either

http://www.dailymail.co.uk/…/Bob-Dylan-won-t-attend-Oval-Of…

Jag har inte sett den här uppgift i svensk press. Bob Dylan inbjöds till Vita Huset, som alla amerikanska vinnare brukar göra, men även detta avstod han ifrån. Han är en poet med stor integritet.

Bilden:

Bob Dylan blew off a meeting with President Barack Obama today for winners of the Nobel Prize. He accepted a Medal of Freedom from Obama in 2012 but didn't attend his gathering for Nobel laureates today