Om två veckor är det val i Israel. När jag träffar Agneta Ramberg
är det maj och hon är i landet för att göra en del förhandsreportage inför valet.
Hon har tänkt stanna några dagar, men det blir mer än en månad.
- - Här i Israel händer det alltid nånting, säger
Agneta när vi sitter och pratar i den inhägnade trädgården till American
Colony, där hon och alla andra journalister bor när de är stationerade i
Jerusalem.
- - Redan första dagen jag kom hit så sköts en
person på öppen gata. Sedan blev det busskapningen. Och de israelska
terroristerna - som planerade att spränga fem arabiska bussar i luften - grep
g innan bomberna detonerade.
Hur orkar hon med att ständigt rapportera om krig och
elände? Kan hon någonsin vänja sig vid detta?
- - Det kan man inte. Rädslan finns alltid med, men
vi försöker efter bästa förmåga göra våra jobb.
Upplever Du rädslan annorlunda för att Du är kvinna?
- - Ja, jag behöver inte visa mig lika tuff som mina
manliga kollegor. Värst är det för fotograferna, de måste gå så långt fram i
stridslinjen som möjligt. De manliga journalisterna kommer inte långt efter –
kanske är det så att de mer eller mindre medvetet eller omedvetet pressar
varandra så långt fram till stridslinjen som möjligt.
- - Som kvinna behöver jag inte leva upp till detta.
Min rädsla accepteras och jag skulle verkligen inte i onödan riskera mitt liv
genom att ta mig till de främsta linjerna för att göra några minuters inslag i
Ekot.
Kan man någonsin vänja sig vid rädslan?
-
Nej det kan man inte, men det är klart att vi
utlandskorrespondenter till vissa delar avtrubbas. Och visst är det påfrestande
att så gott som ständigt rapportera om död och elände och krig.
Vardagsreportage
Just den här gången har hon faktiskt gjort det. Det är
inslag som sänds i Världen och vi, programpunkten där utrikeskorrarna samtalar eller
gör inslag lite bakom nyhetsflödet. Inslagen blir längre och det är
tillfredsställande att gå på djupet, som t ex nu med Israels ekonomi.
- - Ekonomin kommer naturligtvis att bli en av det
kommande valets stora frågor och oppositionen kommer inte att missa ett enda
tillfälle att anklaga landets koalitionsregering, med premiärministern Yatzit
Shamir i spetsen för den minst sagt katastrofala ekonomin.
-
Landet lever på lånade pengar och idag har staten
Israel den största utlandsskulden i hela världen räknat per capita.
En annan stor valfråga är naturligtvis bosättningarna. Dessa
tog sin början redan under arbetarregeringen, men var då helt ämnade att vara
försvarsanläggningar. Man byggde uppe på kullarna för att kunna upptäcka inkräktare
i tid. Landet har lärt sig av sina grannars blixtkrig.
De första bosättningarna kallas Allonplanen och dessa
områden är under inga omständigheter förhandlingsbara. Inte heller från
arbetarpartiets sida. Däremot kan arbetarpartiet tänka sig att förhandla om de
två övriga etapperna av bosättningarna.
Pendelväg
Agneta och jag åkte ut till de nya bosättningarna vid
Maladomin, som projekterades för bara något år sedan för omkring 10 000 bostäder.
Agneta säger:
- - Idag står så gott som alla lägenheter helt inflyttningsklara
och för att ytterligare befästa sin oåterkalleliga ståndpunkt håller regeringen
på att bygga en motorväg till Jerusalem.
Agneta och jag gör denna resa som framtidens pendlare kommer
att göra när vägen är helt färdig. Just nu är det endast en fil färdigasfalterad
och vi får ta det mycket försiktigt när vi åker en sträcka utan beläggning.
- - Jag hyr ju min bil, men får själv stå för eventuella
reparationskostnader, konstaterar Agneta.
På sikt skall alltså motorvägen ha ytterligare en fil och vi
tog tid hur lång tid det skulle ta från Maladomin till de centrala delarna av
Jerusalem. Den sträckan kommer man lätt att klara av på 10-15 minuter.
Att ha Mellersta Österns som bevakningsområde måste vara en
av de svåraste arbetsplatser man överhuvudtaget kan tänka sig, som en kollega
sa lite skämtsamt till mig ”det skall vara en kvinna som klarar av detta”.
Dyr i drift
Agneta Ramberg har Beirut som sin fasta ort under sitt tre-årsförordnande,
men som korrespondent i Mellersta Östern täcker hon också Israel och Egypten.
Av Sveriges Radios 13 fasta korrespondenter är Agneta den som är dyrast i
drift. En lägenhet kostar nästan lika mycket som motsvarande lägenhet och
kontor på Manhattan i New York.
Men trots lägenheten i Beirut lever Agneta mest i kappsäck.
Hennes bohag står magasinerat i Kairo och när hon kan föra över detta till Beirut
vet hon inte. Hennes lägenhet i Beirut ligger relativt skyddat för
bombardemang, ett större hus ligger i stridslinjen och vid en eventuell
raketbeskjutning tar detta hus emot de värsta smällarna.
Agneta är van vid oroliga förhållanden. Hon var radions rapportör
under de mest intensiva och krigiska perioderna under Irans omvälvning från en
diktatur till en annan diktatur som var mångfalt värre under ajatollornas tid.
Kvinnans ställning i muslimska länder skiljer sig som bekant
mycket från hur vi ser och uppfattar och respekterar en kvinna i västerlandet.
Agneta har två klädesplagg, sådana som muslimska kvinnor själva bär, och där
det blott är händerna och ansiktet som får vara synligt.
Agnetas iranska presskort visar henne uppklädd i en sådan
mundering. Men trots kvinnans ställning tycker Agneta att arbetssituationen i Teheran
inte var så svår som man kanske föreställer sig.
Började i Italien
Agneta är Stockholmsflicka, men tog studenten i Helsingborg.
Efter journalisthögskolan i Göteborg och praktik på Ålands radio kom hon som
sommarvikarie till Dagens Ekot 1977. Hennes första utlandsjobb var ett val i
Italien.
Agneta tillhör alltså Riksradions grupp om 13 fasta korrespondenter.
Chef för utrikesredaktionen på Ekot år Bo Karlström. Korrespondenterna, löner
och hyror, beräknas i år kosta ca 10 miljoner kronor. Därtill kommer
resekostnaderna som i hög grad varierar beroende på vilken ort en korre är
stationerad.
Korrespondenternas tjänster tas i anspråk av hela Riksradion,
de medverkar i en del andra program med utlandsanknytning, men till 90 procent
rapporterar de för Dagens Eko.
Text och foto Ulf Jonasson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar