Mitt möte med maestro Leonard Bernstein våren 1984 i Tel Aviv

(Infört i Upsala Nya Tidning, UNT, 19 oktober 1990

Etta-puff. Chock på chock i Konserthuset

- Inbillar ni er verkligen att det går att komma i sista minuten och få palts på en konsert med Leonard Bernstein, undrade den överraskande biljettrivaren. Ja, svarade den optimistiske svensken sanningsenligt och hamnade på den kejserliga läktaren. Lika överraskad blev maestro själv när den svenska gästen inte kände gamle Oscar .

Musikvärlden har sorg. En av vår tid stora musikaliska personligheter – Leonard Bernstein – har gått ur tiden. För dem som känner till en del om klassisk musik är han mest känd som den mer eller mindre demoniska dirigenten med de fantastiska konserterna. Han kunde med en blick få den största operastjärna att bokstavligt talat darra i knävecken. Han kunde också ge den kvinnliga sopranen ett uppskattat leende, så att hon skulle kunna dra sig tillbaka som vore hon på toppen av sin karriär.

Leonard Bernstein arbetade också för att den så kallade populärmusiken – en del av den i alla fall – skulle accepteras i de” finare salongerna”. Själv bidrog han med musikalen West Side Story , som gått på scener världen över under tre fyra decennier. Musikalen har också filmats och på senare år dirigerade Bernstein två av operavärldens största namn, tenoren José Carreras och sopranen Kiri Te Kanawa när de spelade in West Side Story.

Möte i Tel Aviv

Jag besökte Tel Aviv våren 1984 och gjorde några reportageresor till Jerusalem. Jag läste som vanligt min Jerusalem Post – de flesta journalisters favorittidning – och såg en annons. Den berättade att en konsert där Leonard Bernstein skulle dirigera Israels filharmoniker – ca 120 musiker – samma dag.

Konserten skulle börja kl 19.00. Jag kom fram till biljettluckan en minut i sju. Denna lucka var stängd, varför jag gick direkt till den man som tog emot biljetterna och förklarade för honom att jag ville komma in, men jag hade ingen biljett.

Mannen fullkomligt gapade när jag kom med en sådan oerhörd önska. Han samlade sig dock och sade:

•  Tror ni verkligen att man kan komma i sista minuten och försöka att komma in på en konsert med självaste maestro Leonard Bernstein dirigerandes filharmonikerna?

Visst trodde jag att det var möjlig att komma in

Jag svarade att jag fann detta helt möjligt. Och i pur förvåning eller vad det var som drabbade biljettmannen lät han mig komma in, men jag fick sitta på läktaren, där det fanns en ledig plats. Det var en plats som exempelvis kejsaren av någon betydelsefull stat skulle kunna få, utifall han skulle komma på idén att vilja gå på konsert.

Det blev en av mitt livs främsta konsertupplevelse, kanske den främsta någonsin och ändå har jag hört OD i Uppsala i kanonform. Bernstein var enligt min mening och den lokala pressen – Jerusalem Post – en ovanligt generös afton. Konserten blev mycket bejublad. Tala om stående ovationer och många inrop.

Jag satt kvar en lång stund på min stol efter konserten. Upplevelsen var så total att jag inte förmådde gå därifrån. Till slut lämnade jag dock läktaren och gick ner i stora salongen. Där satte jag mig på en trappa och kände upplevelsen av Stravinskijs Eldfågeln och Tjajkovskij som var några av Bernsteins favoriter.

Saker och ting började helt plötsligt att hända

Sedan vet jag inte riktigt hur saker och ting hände, men kanske var det den gamle autografjägaren i mig som vaknade till livs. Jag promenerade fram till scenen, upp på scenen och bakom scenen där jag frågade förste bäste violinist var maestro Bernstein hade sin loge. En ung herre – kring 12 år – följde efter mig. Han hade ett flertal LP-skivor under armen och – fick jag höra senare – spelade själv piano.

Vi nickade till varandra och då kände jag att jag i alla fall kunde hjälpa den unge mannen att hitta Bernsteins loge, och det gjorde vi. Vi knackade på och steg in. Nu övertog unge mannen kommandot. De var liksom kollegor. Båda spelade piano. Att jag hade gjort det i min ungdom tordes jag inte ens tänka på.

Den unge mannen presenterade sig och berättade att han hade spelat piano i många år och att han hade de flesta av maestros skivor. Han plockade fram fyra- fem stycken och ville ha namnteckningen. Maestro hade tagit av sig överdelen av fracken, Han svettades ymnigt i sin frackskjorta, och naturligtvis rökte han.

Känner Du Oscar frågade maestro? 

När jag presenterade mig som svensk journalist frågade Bernstein om jag kände Oscar, och jag undrade naturligtvis; Vilken Oscar?

•  Oscar Hedlund såklart, Jag åkte hiss med honom en gång när jag var i Stockholm, berättade maestro skrattande.

Ett par lite väl medelåldriga kvinnor kom in i logen och undrade om maestro ville följa med på ett party till hans ära. Maestro lovade att komma, men han anförtrodde oss att han egentligen hatade sådana tillställningar med uppmålade damer - som inte begrep sig på musik - men som kunde konsten att sola sig i glansen. Den unge mannen och jag kände oss riktigt betydelsefulla, för maestro hade valt att tala med oss.

•  Och gamle Oscar, sade Bernstein och var lite förundrad över att ag inte kände honom.

Oscar och jag i samma läroverk

Jag förklarade för Bernstein att Oscar var lite äldre än jag, att han jobbade i Stockholm, men att vi kom från samma plats i Jämtland i Sverige. Vi hade t o m gått i samma läroverk, Oscar och jag. Jag hade nu av en tillfällighet löst Oscar Hedlunds senaste bok. Ett par av hans kåserande böcker handlade om att vara galen i musik och herr Hedlund berättade där om sitt möte med den Store. Och den store dirigenten var uppenbarligen road av att jag kände till denna historia.

Vi talade sedan om lite av varje och den unge pianisten fick många värmande ord av Mr Bernstein. De talade om musiktekniska frågor som jag inte förstod mig på. Så återkom Mr Bernstein till Oscar och hur roligt och kunnig denne svenske journalist var.

Vår audiens varade nästen en halvtimme. Vi tog farväl av mästerdirigenten och fick hans autograf. När jag kom tillbaka hem till Uppsala hittade jag ett LP-album där Leonard Bernstein dirigerade Stravinskijs Eldfågel och upplevelsen av denna konsert kunde sedan dess leva vidare i mig.