Under en forskarutbildning är det ett par personer och medarbetare som betyder speciellt mycket för doktoranden, det är främst medförfattarna – varav den för mig viktigaste varit kära hustrun Birgitta - men som klar tvåa kommer handledaren professor Tom Saldeen
Birgittas och mitt forskaräventyr påbörjades relativt sent i våra liv – i alla fall i mitt, jag var redan 50 bliven - då vi genom en god vän - Olle Haglund - fick kontakt med professor Tom Saldeen på Rättsmedicinska institutionen vid Uppsala universitet. Detta inträffade våren 1993, och redan året därpå höll jag mina första föredrag på Läkarstämman – det skulle bli föreläsningar på stämmorna i ytterligare sju år.
Inför varje riksstämma blev det mycket arbete, och då var det oerhört viktigt att han en handledare som visade vilken riktning vi skall gå. Tom var en rätt krävande handledare, det var inga långa stunder av vila, men det är så en bra handledare skall vara.
Vi fick ständigt nya arbetsuppgifter, nya artikeluppslag. Efter framträdandena på stämmorna började de vetenskapliga artiklarna växa fram – och så småningom att publiceras. Vår arbete resulterade i två avhandlingar, Birgittas disputerade år 2000 och jag 2001.
Åren går och helt plötsligt är det 2015 och jag har inte träffat Tom under de senaste 14 åren. Det är på något vis i sakernas natur att man skiljs från sin handledare, efter disputationen förväntas man att klara sig själv.
Men tänkte jag, inför en Uppsalaresa, att nu skall jag ta kontakt med Tom. Så gjordes och vi träffades på en Rotarylunch i Uppsala. Det blev ett mycket kärt återseende – från båda håll kan jag påstå. Och eleven fick redovisa vad han sysslat med under de gångna åren, och på något vis kändes det som två kollegors möte….
Två herrar på lunch-möte, undertecknad och professor Tom Saldeen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar